Brev från Servian

onsdag 25 september 2013

dags att packa...


Det är otroligt vad tiden går fort.
Ett år sedan jag var i Sverige senast!

Nu är det dags för en snabbvisit igen;
Bokmässan i Göteborg, träffa släkt och vänner.
 Det blir skoj!

vårt bästa Picpoul...


Det perfekta vinet till en skaldjursmåltid här i Languedoc
är som sagt vårt kära Picpoul de Pinet.

På vägen hem från Bouzigues häromdagen stannade vi till i självaste byn Pinet.
Där finns det stora vinkooperativet les Ormarines, men den här dagen tittade vi in hos en självständig vinodlare med caveau på torget, mitt i byn.

Madame Arnaud-Gaujal och hennes dotter Virginie fortsätter familjetraditionen ända sedan franska revolutionen, då Toussaint Gaujal etablerade sig i Pinet. 

Det är inget fel på kooperativets Picpoul, men det var väldigt roligt att höra Madame berätta om vingården; ännu en passionerad vinodlare. Hon visade stolt urklipp från en amerikansk tidning och vingurun Robert Parker har gett deras vin 95 poäng på den 100-gradiga skalan. Exporten till USA tog fart efter det...

Vi fick provsmaka hela deras gamme (sortiment) och köpte med oss alla Picpoul-varianterna... 

Lite lustigt är att druvan heter Picquepoul, medan vinerna kallas Picpoul de Pinet
(vilket är en AOP; appellation d'origine protegée).


Cuvée Lou Peyrette
skördas från unga vinstockar, och har blommig doft och frisk smak med en liten aning av pamplemousse; grapefrukt. Det passar ypperligt till skaldjur, råa och tillagade.


Château de Pinet
är lite mer komplex. Druvorna skördas från gamla vinstockar och doften drar åt exotiska fukter  (mango, ananas). Smaken är lite rundare och kraftigare och vinet passar exempelvis till pilgrimsmusslor, sparris och chèvre.


De har även en eklagrad Picpoul och så Les Oréades som är en vin tardive. Skörden sker sent, i november, när druvorna är helt skrumpna och vinet blir fylligt, med doft av torkad aprikos och fikon. Madame rekommenderar den både till foie gras och till en smakrik efterrätt (som aprikospaj med twist av rosmarin -hur gott låter inte det!- eller en mörk chokladkaka med mandel...). 

Roligt med ännu en favoritvingård!
















måndag 23 september 2013

vattenblänk...


Från ostron-och musselodlarnas magasin går vägen in till byn Bouzigues längs vattenlinjen.
Livet i byn präglas av lagunens glittrande vatten...


Det är inte riktigt Medelhavet som vi ser; 
lagunen Étang du Thau skiljs från Golfe du Lion, Lejonbukten, av en tunn sandremsa mellan Sète och Agde, med små öppningar där havsvatten strömmar in och syresätter vattnet,
och ger förutsättningarna för livet vid lagunen med fiske, ostronodling och restaurangliv...






söndag 22 september 2013

konst i Valros...


Det är många kreativa svenskar som hittat hit till Languedoc, och en av dem är Lisbeth Qvist i Valros. 
Den gångna helgen hade en konstnärsgrupp i Valros samlat sina alster för en utställning i byns Salle des Fêtes.


Fina ljusreflektioner i Lisbeths akvarell från Sète, och det var det visst flera som tyckte, 
eftersom den var såld!

Där fanns också bilder av Mumler Raymonde


och många andra Valrosbor med skaparlust.


Lisbeth är framför allt konstsmed, med egen verkstad i Valros, och kan åta sig att göra måttbeställda fönstergaller, grindar och annat och visade även en stor evighetsblomma i smide.




lördag 21 september 2013

lunch i Bouzigues...


Denna lördag kändes suget efter havets frukter och vi gjorde därför en liten utflykt till Bouzigues. Det är underbart att avstånden är så korta, det uppmuntrar till infall och variation i tillvaron...

Jag hade läst om Les Demoiselles Dupuy, så vi letade upp den restaurangen, som ligger alldeles invid vattnet i Étang du Thau
lagunen innanför Sète där odlingsborden för ostron-och musselodlingarna står tätt. 





Färskare än såhär blir det inte! 
Restaurangen är även odlare, vilket gäller för många av restaurangerna här i Bouzigues.

Vi hade inte reserverat, men hade tur som var tidigt ute och fick det sista bordet, med utsikt alldeles innanför bryggorna där båtarna kommer in med ostron och musslor. 

Efterhand strömmade gästerna till och flera sällskap kom med små båtar och la till några meter från restaurangen. 



Mina gratinerade ostron var som en dröm... 
och till det förstås det enda rätta;  
Picpoul de Pinet, det friska vita vinet som görs i byarna här vid kusten.


Till huvudrätt en mäktig bit nyfångad saftig tonfisk, med tapenadtäcke, 
sen var man "ganska" mätt. 
Lite för mätt för efterrätt tyvärr...



Restaurangen har en avslappnad stil, lite som en guinguette, med färgstarka bord och kulörta lyktor, och ett stort plus för att sitta i den rustika miljön vid vattnet; 
jag kommer gärna tillbaka!





fredag 20 september 2013

Rikard Wolff och jag...


Rikard Wolff och jag; vadå? 
Jo, vi har det gemensamt att vi är frankofiler, 
vilket just nu märks i senaste numret av magasinet Tête à Tête.


 Rikard intervjuas av Britta Röstlund om sina franska inspirationskällor medan jag medverkar i temat "Fransk film på kartan" med ett litet reportage om kultfilmen Betty Blue som ju spelades in här i Languedoc, 
i Gruissan-Plage.


På samma tema kan du också läsa om den franska dubbningen av filmer som sakta är på väg att avta, och i detta höstnummer kan du också bland annat läsa om den vackra ön Korsika, och krönikor av Staffan Heimerson och Tomas Lindbom.


Om du blir intresserad men inte hittar tidningen i din fysiska kiosk kan du inhandla den på nätet, hos QIOZK, och ladda ner ett nummer eller en prenumeration. Gör gärna det!



onsdag 18 september 2013

druvor och luft......


Efter lite för många timmars stillasittande vad det skönt att komma ut på en cykeltur i dag. Det blåste ganska ordentligt, men vinden var ljum, så det gjorde inget, det vara bara skönt att bli lite "urblåst"!


På de flesta vinfälten runt omkring vår by hänger druvklasarna fortfarande kvar, även om skörden är igång och lastbilarna dundrar förbi med flaken fulla av druvor. 



De här minsta druvklasarna kallas grappillons, och när vi hjälper våra grannar med skörden ska de inte vara med, det fick vi lära oss. Det gäller för den handplockade delen, det som skördas med maskin till kooperativet har inte samma urskillning. 

Vår andra granne som är en äldre vinbonde som fortfrande har några vinfält tippade av ett litet lass druvor hemma på vår trappa i dag, 
man tackar och bugar! 


De passade fint till en liten apéro!


tisdag 17 september 2013

några bilder till...





Några bilder till från Abbaye de Valmagne, 
det var fin stämning även utanför klostret,
med den skira grönskan och sandstenen...

söndag 15 september 2013

klostret i Valmagne...


I dag kom vi i alla fall ända fram till Abbaye de Valmagne
inga bilköer i dag! 

Klostret ligger mellan Montagnac och Villeveyrac, nära pilgrimsvägen till Santiago de Compostela. Det grundades 1139 och hade sin blomstringstid de första århundradena därefter, då det var ett av de mest välmående cistercienserklostren. Den stora kyrkan i gotisk stil byggdes 1257 men var sedan utsatt för en hel del bevärligheter under religionskrigen. De flesta av de vackra färgade fönstren förstördes och stenar plockades för andra byggnationer i närheten 



Efter franska revolutionen 1789 flydde de sista fem munkarna då bönder och upprorsmakare invaderade och plundrade klostret. 
Tyvärr förstördes arkivet då, och man vet därför inte hur många munkar som verkade här.


Klostret togs över av franska staten efter franska revolutionen, och hela egendomen såldes sen vidare till en vinmakare, Monsieur Granier, som kunde fortsätta munkarnas traditon av vinodling från 1100-talet. 

Under hans överinseende byggdes kyrkan om till vinkällare med enorma ekfat, och kyrkan blev på så vis bevarad för eftervärlden!


Greven av Turenne köpte egendomen på 1800-talet och släkten driver fortfarande vinodlingen vidare.


Från kyrkobyggnaden kommer man ut till klostergården med vackra valvgångar. 



 Guiden berättade under rundvisningen att det bara fanns ett enda rum som var uppvärmt på munkarnas tid, med den enorma öppna spisen.  Tänk vad de måste ha frusit! I spisrummet finns också  färgade blyinfattade fönster bevarade.



Det är ganska makalöst att kunna vandra runt där, att så mycket ändå är bevarat. 
Men det allra vackraste tycker jag var platsen på klostergården, 
utanför pelargångarna, där det finns en källa.


Det var förr den enda platsen med rinnande vatten och där tvättade munkarna händerna innan de fick röra vid maten och innan de gick för att be i kyrkan. 


Så vackert, med ett öppet tak, klätt med slingrande vinrankor...


Här skulle man kunna sitta länge och bara njuta...


 Efter visningen var det -förstås- vinprovning för den som var intresserad. 


Alla deras viner produceras numera ekologiskt och butiken kan man besöka även om man inte går den guidade visningen. Det finns också ett värdshus intill och sommartid ordnas konserter. 

Det här är verkligen en plats väl värd att besöka, 
perfekt för en söndagsutflykt!